TeamBanan

Jag har sagt det förr och kommer förmodligen att säga det igen, det händer inte så mycket i mitt liv.
Jag insåg just att jag inte uppdaterat min blogg på….ooooops 1 år!! Det är en himla tur att jag inte hoppat på att twittra för då hade jag förmodligen blivit avstängd från alla system.
För att nu snabbt rekapitulera det gångna året, hösten och vintern var lång och blöt och gjorde att den kära hästen ställdes av alldeles för länge Vårens igångsättning bjöd som vanligt på en hel del ord från min sida och ett krampaktigt tag i pållens halsrem som påpassligt sätts på samtidigt med sadeln. Lite tantvarning jag vet men jag är en tant
Trots detta kom vi igång med tävlandet under våren eftersom Melleruds Ridklubb givetvis skulle ha ett lag med dressyrcupen div II. Själv utsågs jag till lagledare vilket jag såg som en mycket trevlig uppgift. Detta var till jag insåg att laget dessvärre saknade en ryttare. Helt plötsligt hör jag hur min mun, som aldrig haft någon kontakt med min hjärna, säger; “men jag och Pelle kan ju vara med". Tyvärr tyckte laget att just detta kunde vara en trevlig pausunderhållning för dom så de gick glatt med på det.
Vi gjorde inte precis succe men vad gör väl det, man får räkna bort ett resultat och är ju bra
På sista deltävlingen lyckades min underbara häst med att i lagklassens uppridning, som gick tvärs över en vattenpöl, visa att det minsann var fälttävlan han var avlad för. Med ett mycket elegant hopp tog vi oss över vattenhindret, galopperade fram mot domaren och gjorde halt och hälsade, synd att det var LB:2 och inte LA:3….
Dessvärre lyckades han att få en rejäl muskelsträckning också som gjorde att han varit konvalescent nästan hela sommaren. Inser ni vad detta innebär? En ny helt fantastiskt igångsättningsperiod Jag har skådat taket på de flesta ridhus här i närheten och kvällspassen i paddocken hemma är milt uttryckt dramatiska. Helgernas uteritter bjuder även de på en del dramatik, allt som rör sig är farligt och allt som inte rör sig är också väldigt farligt.

Apropå det här med avel så måste jag väl skryta lite med TeamBanans uppfödning Oscar som deltog i kvalitetstbedömning den gångna helgen. Oscar har ju en klart dressyrklingande härstammning men det hindrade honom inte från att gå och vinna löshoppningsdelen med 8 8 Så här i glädjeyran efter det pratar vi mindre om hur det gick med det han enligt pappret ska vara bra på Hur som helst var han fantastiskt duktig! Själv tyckte jag som satt på läktaren att hindren såg skyhöga ut och jag var beredd att gå fram till domaren och säga att det räcker, den stackars hästen klarar inte mer…. tantvarning igen jag vet

Övriga höjdpunkter under det gångna året har givetvis varit årets Springsteenkonsert, hur är det möjligt att gång på gång på gång vara lika fantastisk, otroligt underbar??? Ett besök på Tullstorp har vi också hunnit med under våren och det är alltid kul att se välskötta välridna hästar, man behöver ibland inspireras så att man orkar med tråkiga vardagen.
I övrigt har det som sagt inte hänt så mycket…

Nu har Oscars karriär tagit fart! I nästa vecka ska han tävla igen, denna gång också en träningstävling i hoppning fast nu på Vänersborgs ryttarförenings anläggning. Det är faktiskt lite fascinerande att en denna lilla häst nu har hunnit bli så gammal så att han går att använda till något annat än att skjutsa runt till olika beten och oja sig över att han inte ser ut att bli varken fin eller stor. Nu är han båda delar, alltså både fin och stor, eller ja allt är ju relativt men ganska stor i alla fall och jättefin!!!
Igår var han återigen hos Linn och hoppade, hela 90 cm och en övning som ställde krav på både att kunna landa i rätt galopp, svänga och ta tag i hindern. Han gjorde alltihop och förvånade även ryttaren med att vara så okomplicerad i sitt sätt att ta sig an uppgiften. Det tycks för stunden som om det är en liten hopphästen vi har fått fram med den klart dressyrdominanta stammen Rubinrot 1033 - Magini 695 - Shaftesbury** 810

Så om jag vill betäcka Lisa igen, vilket jag har för avsikt att göra någon gång, och då med en hingst med mer hoppinriktning, så kanske vi får en riktigt bra dressyrhäst, vem vet

Kram Anna

Oscar har blivit stor pojke! Han finns numer med på resultatlistor från hopptävling på nätet. Det är ett stort steg framåt för Team Banans andra generation hästar, kanske allra mest med tanke på att han, precis som de andra, mer är tänkta att göra sin karriär på dressyrbanan Hur som helst så måste ju detta äventyr som denna tävling var, beskrivas, för man kan ju säga att problemen började redan i fredags…
På fredagsmorgonen, tidigt, hade vi bestämt träff med Oscars hoppryttare, Linn, för att hon skulle få rida igenom honom inför den lilla träningstävlingen. Oscar blir därför grundligt renggjord av mig, något som han inte blivit på de senaste månaderna eftersom Alexandra skött det med en äran. Men råkade jag vara där före henne, till Oscars stora förtret. För helt plöstligt fick han inte jazza runt på gången som han brukar, utan att få skäll, Nej nu skulle han stå still, oavsett vilken hemskt behandling han fick genomlida. Detta stressade upp den unge herrn betydligt men till slut fann han att det var bäst att stå still och låta sig bli ren, till min stora glädje Dock gällde det inte transportresan till Brätte ridskola, där ridturen skulle äga rum. Oscar hoppade jämfota hela resan dit och när vi kom fram stod hela stalljourspersonalen i givakt på gårdsplan och undrade om jag behövde hjälp att lasta ur en besvärliga hästen som stampade så där inne Nej då sa jag, det går fint. Och det gjorde det ju med, förutom att Oscars båda bakskor låg vid sidan om hans fötter, prydligt och fint men kanske inte där jag hade förväntat mig att se dem. Dessutom hade han en hel del fina skrapmärken på sina bakben Ja ja tänkte jag, där fick jag för min omilda behandling av honom hemma i stallet. Ridning gick finfint och han hoppade storstilat och han vann tillbaka några pluspoäng, om än inte så många.
Hemresan fick som ditresan, stökigt med andra ord, fler sår på bena, höften och en grimma som var sönder. Suck. Dessutom halva framskon avtrampad. Där försvann hans tävlingsdebut tänkte jag dystert och anklagade mig själv för att vara en usel bilförare, vilket kanske till viss del stämmer…
På lördagen när Oscar kom in från hagen hade han bara en sko kvar, var lindrigt ren men såg helnöjd ut med sig själv. Äsch va f-n, tänkte jag, vi åker i morgon ändå, det är ju inte värre än att vi får åka hem om han ser ut att ha väldigt ont i fötterna. Så med rekommendation från far om torv i transporten, lindor och boots på benen så bar det av igen. Oscar åkte på ytterligare en rengöring av mig på lördagen vilket renderade i att han när Alexandra gjorde iordning på söndagen stod som ett ljus (vilken tur att jag uppfostrat honom så väl i ett par dagar Väl i transporten stod han också som ett ljus och kom fram till Ängens gård utan blessyrer och med sin enda sko kvar på foten Och väl där vann han tillbaka alla sina förlorade pluspoäng med råge!!!!!!!!!! Vilken fantastisk trevlig häst han är, när han vill… Han uppförde sig som om han aldrig varit på annat under framridningen, trots flera andra hästar, nytt ridhus, nya hinder och en massa folk runt honom. Inne på hoppbanan var han helt klart lite oförstående vad som förväntades av honom men efter exemplarisk hjälp av Linn så fattade han snart vad det hela gick ut på och genomförde sin första tävling med bravur
Så hemresan kunde ha gått hur som helst, det hade inte spelat någon roll för nu låg han på plus igen och har faktiskt gjort sedan dess, trots att han fortfarande bara har en sko och jag fick åka till Hööks och köpa en ny grimma!!!!!

Mvh Anna

Det var ett tag sedan jag skrev här, men nu är det kanske dags att återuppta denna syssla nu när jag är hemma och har gott om tid för så är det ju. Om två veckor är det planerat att jag ska föda mitt andra barn, och då har jag förmånen att få vara hemma från arbetet ett tag nu före det hela. Känner jag mig själv rätt så kommer det att vara mer än två veckor kvar förresten tills det här barnet behagar titta ut. Hur som helst så kan jag ju roa mig med att skriva här, även fall den som ansvarar för sidan ligger steget efter ändå men det kanske ger henne en puff att uppdatera den då och då med vad vet jag

Vad det gäller hästarna så har Oscar hunnit med en hel del sen sist jag skrev. Han kan numer kallas ridhäst och det är inte med hjärtat i halsgropen som man sitter upp, eller numer min förträffliga hjälpryttare Alexandra som gör det eftersom jag inte ridit sen i februari. Han är med hoppträningar varannan vecka, rids i skogen och på ridbana och kan flytta sig sidvärts lite smått samt hoppa en liten bana. På söndag ska han vara med på sin första träningshoppning Hela 50 cm och 60 cm ska han ställa upp i, och jag tror det är himla bra att börja så enkelt så att han får känna på hur det är bara att vara inne en hoppbana själv. Målet för året är kvalitetstävlan i höst och sen ska vi se om det inte kan vara mer på gång som någon mer hopptävling eller så. Spännande och roligt är det i alla fall, det tycks om som lille Oscar kommer att bli en bra häst, och han är inte ens så liten längre

Lisa har haft en lugn vår, även hon rids med den äran av Alexandra och de är med på hoppträningar. I övrigt får de en del duvningar av mig i dressyr när vi hinner med men det är inga tävlingar planerade för henne alls… än… det kanske kommer i höst vem vet Jag får väl återkomma mer om det längre fram, samt även avge en rapport om hur det gick för Oscar på hans första tävling!!!

Anna

Efter att ha haft ett ofrivilligt uppehåll från hästryggen i nästan två veckor (och ja latmasken har även den bidragit förutom hovslagaren)så var det äntligen dax att ge sig upp på treåringens rygg igen. Och jag måste säga att det var med hjärtat i halsgropen, man vet ju aldrig vad dessa små unghästar kan hitta på i sitt ungdomliga oförstånd. Jag önskar att jag hade mer kvar av det för då hade jag kanske inte varit så harig som jag blivit nu på äldre dagar…
I alla fall, med strålande sol och regnvåta mjuka vägar trotsade jag älgjägarnas ensamrätt på skogen denna höstdag, tillsammans med Sara och Lisa. Som vanligt hade Oscar stimmat en hel del när jag gjorde iordning honom så mitt hjärta bultade hårt och knäna skakade och flera gånger tänkte jag “ska jag longera honom först". Men, va fan tänkte jag sen, det går nog bra, jag kan ju inte mer än trilla av om han bockar. Så dumdristig som jag är satt jag upp och red iväg, tätt bakom Lisas trygga, sparkande rumpa. Och ja jösses, Oscar är verkligen fantastisk Inte riden på nästan två veckor och han bara skrittar i väg lugnt på hängande tygel, förnöjsamt sugandes på bettet. Lite ovillig att marschera på men finner sig att matte envist trycker honom i magen med benen. När vi sedan börjar trava så söker han sig framåt nedåt och går på tygeln nästan hela ridturen och toppar det hela med att göra småhopp över alla vattenpölar. Visst är han för söt
Så efter en underbar ridtur, med ett litet försök till bocksprång vid en galoppfattning så kan jag ju undra vad f-n jag är så nervös för innan ridturen. Han är ju världens snällaste när han väl kommer ut ur stallet. Det finns kanppt tillstymmelse till likheter med hans mamma i den ålder, men jag tror att det är det som min kropp och hjärna försöker påminna mig så att jag kan akta mig. Dessutom var ju även Lina lite vild som unghäst och Pelle är ju fortfarande lite oberäknelig i mina ögon, så det kanske finns fog för mina nervösa tankar. Men Oscar, han är snäll han

Anna